”Jo, det var så på den tiden” kan det låta från våra tidigare ishockeyhjältar. Det är inte första gången osunda idrottsrörelser kommer fram i media och det är inte den sista. Detta är heller inte något som bara förekommit historiskt – det händer fortfarande idag, vilket vi alla kan se om vi bara följer nyhetsrapporteringen. Då destruktiva miljöer i allmänhet brukar omgärdas av en stark tystnadskultur är dessa företeelser sannolikt långt mycket vanligare än vad vi tror.
Så varför blir det så här? Och är fenomenen nya?
Nej, kunskapen om att gruppsykologiska krafter är starka och potentiellt farliga har funnits länge. Ett klassiskt socialpsykologiskt experiment är den så kallade Stanford Prison Experiment som genomfördes -71 och beskriver dessa företeelser väl. Experimentet gick ut på att man delade upp försökspersoner, som alla var studenter vid Stanforduniversitet, i två grupper. Den ena gruppen skulle agera fångvaktare och den andra gruppen skulle agera fångar. Syftet var att studera gruppsykologiska processer. Ganska snabbt observerade man att deltagarna snabbt anpassade sig till sin grupp och sin roll. Fångarna började t.ex kalla varandra vid nummer istället för namn och av fångvaktarna bedömdes en tredjedel redan efter första dagen uppvisa ett sadistiskt beteende mot fångarna – som också fångarna snabbt fann sig i. Experimentet avbröts i förtid då processerna havererat med fånguppror och vakters överutnyttjande av maktbefogenheter.
Ett annat klassiskt experiment som beskriver sadistiska grupprocesser är Milgrams lydnadsexperiment. Egentligen ville han undersöka om tyskar hade mer sadistiska tendenser under lydnad än amerikaner. Hur kunde de grymheter som nazisterna genomförde vara möjliga? Kortfattat gick experimentet ut på att en försöksperson blir tillsagd av en försöksledare att administrera elektriska stötar på en försöksperson då denna svarat fel på ett antal frågor. Strömstyrkan ökas ständigt, till slut till dödliga doser. Slutsatserna blir att vi människor har en stark benägenhet att vilja följa auktoriteter och att auktoriteters order kan trumfa individers egna moraliska värden.
Ansvaret måste utkrävas från de ansvariga
Poängen med att lyfta fram dessa gamla socialpsykologisk forskning i det här sammanhanget är att vetskapen om att gruppsykologiska processer kan vara skadliga har funnits länge. På 90-talet i Chicago och i Luleå på 00-talet. Även uppe hos Ishockeyförbundets styrelse och ledning. Åtminstone har kunskapen funnits tillgänglig.
Och det är här någonstans ansvaret för skadliga idrottsmiljöer måste utkrävas. Från förbundsledningar, generalsekreterare som väljer att blunda och förbundskaptener som inte vill ta i problematiken. Och längre ner i organisationen, från klubbchefer och klubbtränare.
Så vad kan idrottsvärlden göra för att förebygga detta?
Vetenskapen kring skadliga och potentiellt ohälsosamma processer kan också användas för att skapa sunda och bra prestationsmiljöer. Kunskapen finns, men okunskapen hos ledare, tränare och förbundsledningar är ofta stor. Det kan till och med finnas föreställningar och idéer om att initieringsriter eller sadistiska handlingar är stärkande och till och med prestationshöjande.
Första steget för föreningar och klubbar är att inse att grupprocesser finns där och att det gäller att ha koll på dem. Inte bara för att skapa välmående idrottare utan också för att skapa bra prestationer.
Andra steget är att öppna upp för insyn. En instängd miljö är en riskfaktor för ohälsosamma miljöer. Att öppna för insyn och ge tillgång till personer med kunskap och erfarenhet av osunda prestationsmiljöer. Psykologer och välutbildade idrottspsykologer är en resurs att nyttja i dessa fall.
Tredje steget är att påbörja arbetet med att skapa en sund prestationskultur. En kultur där det kan skapas synergier mellan prestation och välmående individer. Inte genom tomma värdeord, utan genom konkret utformade beteenden som leder till värdeorden. Hur agerar vi med respekt, noggrannhet och vinnarinstinkt? Och det agerandet måste börja långt uppe i organisationen.
I skapandet av en prestationskultur ingår att stötta och förstärka möjligheten för tränare, lagledare och spelare att våga säga ifrån. Att våga stå upp för saker som de ser som inte är ok och som känns fel. Men då krävs också en plan från klubbledning och förbund för hur man tar hand om det som kommer fram.
För det är upp till tränare, ledare och förbundsledning att ansvara för att barnen när de blir äldre kan se sig själva i spegeln och säga att ”jag var en bra lagkompis”. Att jag under min idrottskarriär stod för och agerade för samma värderingar som jag i vuxen ålder står för. Att idrottsvärlden faktiskt var lika vettig som övriga världen. Här krävs noggrannhet från organisationernas ledning. För havererade grupprocesser vet vi kan gå snabbt.
Så säg inte att ni inte visste eller inte kunde. Ta in den hjälp som behövs för att säkerställa trygga miljöer för våra barn, ungdomar och elitsatsande juniorer och seniorer!
Anders Ekstrand
Leg. Psykolog på Pratamera Sport
Henrik Gustafsson
Professor i idrottsvetenskap
Kyle Beach träder fram som den utsatte spelaren i NHL-skandalen – svt sport, 211028
”Jag tänkte: Hoppas att planet störtar nu” – Expressen, 211116